Arja Larsen

Alder: 68
  RSS

Om Arja

Jeg er finsk, og flyttet med familien til Norge i 1996. Pensjonist. Som 15-åring valgte jeg å si ja til Guds kall i mitt hjerte og tok imot Jesus Kristus som min Frelser. For meg er det viktig å lese og å forstå Bibelen i kontekster. På denne måten nærmer jeg meg for eksempel temaet likeverd mellom mann og kvinne. Jeg gjør meg mine refleksjoner om bibelsk likeverd på min blogg http://hanslike.blogspot.com Jeg er grublende og har alltid vært interessert i å dykke inn under overflaten og i å forske og å analysere. Det preger også min måte å lese Bibel. Velkommen på bibeldykk med meg på min blogg http://livsnaereord.blogspot.com

Følgere

De trange portene

Publisert nesten 11 år siden

"Kjemp for å komme inn gjennom den trange port! For jeg sier til dere: Mange skal søke å komme inn, men ikke være istand til det." Luk 13,24. Dette er Lukas sin versjon om Jesu ord om den trange port. I Matteus står det: "Gå inn gjennom den trange port! ... Trang er den port og smal er den vei som fører til livet, og det er få som finner den." Matt 7,13-14. I Det gamle testamente står det om porter i flertall: "Åpne rettferdighetens porter for meg, jeg skal gå inn gjennom dem..." Salme 118,19. Da regner jeg med at lignelsen om  porten kan gi oss en illustrasjon om trange plasser også seinere på den smale veien, ikke bare i begynnelsen.

Jeg forestiller meg situasjonen, der mange søker å komme inn, men ikke er istand til det. Mon det dreier seg om gruppementalitet?  Det var mange som gikk gjennom den vide porten og på den brede veien. Der var det plass å gå i flokker. Men å gjøre det samme går ikke ved de trange portene! I 1 Kor 10 forteller Paulus om ørkenvandringen, der folket syndet sammen. Noen levde i hor, noen ble avgudsdyrkere, noen klaget. Det står også om å vandre etter tidsånden. Da blir flere drevet til å leve etter "trendene".

På den smale vei kan vi ikke følge strømmen. Der gjelder det å ha personlig forhold til Jesus Kristus og bli ledet av Ham. Jesus fortalte Peter at han blir ført dit han ikke ville, til martyrdøden. "Hvordan går det med Johannes da?" spurte han. Jesus svarte: "... Hva har du med det? Følg du meg!" Joh 21. Vi må møte våre trange porter aleine. Hvis vi vil ha andre med oss, blir det trangt ved porten, vi mister den lett av syne og kanskje finner ikke den. Andres tanker og meninger kan være i veien for Guds vilje. Når Jesus forklarte for disiplene om sin kommende død, begynte Peter å refse Ham og sa: "Gud bevare deg, Herre. Dette må aldri skje deg!" Jesus svarte: "Gå bak meg, Satan! Du er til anstøt for meg, for du har ikke sans for det som hører Gud til, men bare for det som hører menneskene til." Matt 16,21-23.

 Jesu ord og handlemåte i evangelier går mot tidens religiøse elite, som burde ha vært veivisere i det gode. Jesus avslører deres hykleri, og det er lett for oss å være enige med Jesus. Men klarer jeg å være enig med Jesus, når Han blotter min egen fariseisme, de mange uttrykkene om å ville sees og kanskje beundres av mennesker?  Kristne har blitt opplært til å be tollerens bønn: "Vær meg synder nådig!" Da regnes vi for evangeliske kristne. Vi har gruppetilhørighet. Vi er retttroende, frelst av nåde. Er vi helt rene fra fariseisme da?  Hvem våger å  be: "Vær meg fariseeren nådig!" Hvem våger å gå gjennom denne trange porten? - - - Og fortsette på den smale veien der man bare søker Guds ære, ikke menneskenes?

Foran hver trang port er det et lønnkammer. Når jeg går dit, lukker jeg døren og møter min Far som er og ser i det skjulte. Der har jeg ikke andre mennesker. Der møter jeg Gud. Der kan jeg trene opp min sans for det som hører Gud til. Der kjemper jeg for å komme gjennom den trange port  og videre på den smale veien.

Gå til innlegget

Et fruktbærende hjerte

Publisert rundt 11 år siden

I en av sine lignelser forteller Jesus om en såmann som gikk ut for å så. Såkornet falt i fire forskjellige jord. Noe falt på veien, noe på steingrunn, noe blant torner og noe i god jord. Disse ulike grunnene påvirket vekstresultatet. Jesus forklarer at såkornet er Guds ord og jordbunnen er menneskehjerter. Avlingens kvalitet og kvantitet var beroende av hvor kornet falt. Les lignelsen og forklaringen i Luk 8,4-15.

Det er lett å bli skuffet, når man sammenligner sitt eget hjerte med disse jordene. Kanskje finner vi et overfladisk, rotløs og bekymringsfull sted i vår egen barm? Vi vil helst se at vårt hjerte er den gode jorden, men kanskje oppdager vi at såresultatet ikke motsvarer våre ønsker. Vi kan lese i Guds ord og høre på det overfladisk, og da identifiserer vi oss med veien, der ordet blir tråkket og fuglene eter det opp. Kan hende finner vi ut at livets bekymringer og lyster kveler ordet. Eller vi tar imot ordet med glede, men merker at hjertebunnen er alt for hard for ordet, som ikke klarer å slå rot. Kanskje er det bare et lite hjørne i hjertet der ordet vokser fritt? - -

Kan man gjøre noe med saken?

Ja! Vi kan bearbeide jorden, gjøre den dyrkbar. Hjertets opptrokkete stier må pløyes, tankebaner må vendes. Jesus kaller det for å fornedre seg selv. Hjertet kan være eller bli forherdet ved syndens bedrag. Det trenges en oppmyking. Vi kan be med David: "Ransak meg Gud, og kjenn mitt hjerte! Prøv meg, og kjenn mine tanker!" "Gud står de stolte imot." Når Han får lov å  ransake mitt hjerte, som regel i livsforhold, da blir  jeg  klar  over  min  egen  motstand  mot  Ham,  mitt  eget  hovmod. Da får jeg anledning til å fornedre meg selv, og da får jeg nåde. Steiner må ryddes vekk, fordi Guds ord ikke slår rot på steingrunnen. Bitterhet og et utilgivelig sinn er som steiner, som hindrer rotveksten. Tornene, bekymringene kan nok vokse sammen med ordet, men etterhvert kveles ordet av dem. Tornene må også vekk og det skjer ved bønn med takksigelse i tillit til Gud som har omsorg for oss.

Nå kan vi dyrke jorden. "Såkornet er Guds ord." "La Kristi ord bo rikelig i dere." Kol 3,16. Vi har et mangesidig utvalg av såkorn. De kan vi gjemme i hjertejord. "Salig er den mann som har sin lyst i Herrens lov, og grunner på Hans lov dag og natt. Han skal være lik et tre plantet ved strømmer av vann, som gir sin frukt i sin tid, og som har blader som ikke visner. Og alt han gjør, skal lykkes." Sal 1,1-3.

"Det som falt i god jord, er de som har hørt ordet med et rett og godt hjerte, bevarer det og bærer frukt med tålmodighet."

Såkornet, ordet har Guds  gener,  Guds  liv i seg. Guds liv er Åndens  frukt. Frukten kommer av seg selv, som i naturen, så i våre hjerter, bare forutsetningene for veksten finnes.

Tidligere publisert på min blogg   http://livsnaereord.blogspot.com/

Gå til innlegget

Kvinnoskägget

Publisert rundt 11 år siden

Et redigert utsnitt av kapittelet "Kvinnorörelsen" ut fra den svenske presten Nils Petter Wetterlunds profetiske verk "Andens  lag" fra 1910.

                                                                    * * *

Är kvinnan i fara? Ja, det är hon; och det har hon varit sedan världens begynnelse. Ty kvinnan har i stort sett aldrig ägt sitt med mannen jämbördiga människovärde. Och det är detta hon nu vill och måste tilltvinga sig. Det är den goda roten och livsnerven i kvinnorörelsen. Här är det den  förtrampade gudsbilden, som reser på sig. Och ingen makt i världen skall kunna hindra Gud från att stiga upp i gestalten av kvinnan.

Männen klagar över kvinnofördärvet. Men i alt kvinnofördärv har mannen mer än halva skulden. Ty hade männen varit män, så hade kvinnorna varit kvinnor. Och det går icke an att utan vidare vända om den saken, då ju mannen gör anspråk på att vara "kvinnans huvud och herre".

Men då kvinnans "huvud" är vildhuvud (egoist), och hennes "herre" är slavägare och slavpinare, då blottställes hon för sin farligaste frestelse: hon ser sig berövad sitt människovärde och vill förbanna sitt kön och sin skapare. Och på den vägen har miljoner kvinnor mistat kvinnan. De omanliga männen gjorde dem till okvinnliga kvinnor.

Vilket lidande, vilka suckar och kval under egoisten och slavpinaren; och vilken förtvivlad ställning under män, som icke är män!  En Volga-flod av tårar har den förtryckta kvinnan gråtit sedan världens begynnelse. -

Männen klaga, att kvinnorna urartat och blivit så emanciperade. Men säg så: "Det har vi för det, att vi icke varit män."  Vi har varit blott så kallade män, som förbittrat, förkvävt och fördärvat kvinnan i kvinnan.

De omanliga männen gycklar och säger: "Kvinnorna är nu så manliga, att de börjar få skägg." Ja, undra på att kvinnorna får skägg, då männen är skägglösa. Men gyckla lagom, dårar! Saken är allvarlig. Ni skall nog få göra bekantskap med det där kvinnoskägget. Och det blir icke att leka med. Ty det ingår i Guds dom att genom "det svaga" besegra "det starka", som missbrukat sin makt.

Mannens omanliga drag träder fram överallt. Det är denna omanlighet, som gör kvinnan okvinnlig. Hans unaturlighet gör henne unaturlig; hans fåfänga gör henne fåfäng; hans fladderaktighet gör henne fladdrig; hans låghet gör henne låg; hans ytlighet gör henne ytlig; hans liderlighet gör henne liderlig; han leker på otaliga sätt med kvinnoelden, tills den slår ut i en förhärjande brand, ja, til slut i en världsbrand, som så ödelägger kvinnan i kvinnan, att Antimaria kan träda fram och föda Laglöshetens människa, fördärvets man, i vilken all omanlighet från världens begynnelse når sin högsta höjd.

Men kvinnan kommer att resa seg, och det så att det knakar i alla samhällsbyggnader. Sitt förtrampade människovärde kommer hon att erövra. Och så långt hennes strid går ut på det, så långt har hon Gud på sin sida. På den sidan står ock alla män, som är män. Då gör det detsamma, var alla "manliga neutra" stå.

Säkerligen står kvinnorna, i stort sett, högre än männen i religiöst och moraliskt hänseende. Därför är det nödvändigt, att de får sitt jämbördiga människovärde fullt erkänt och genomfört, så att de kan göra den insats i världsutvecklingen, som tillkommer dem såsom kvinnor. -

Det är en Guds skickelse, att kvinnan nu så energiskt tränger sig fram på alla områden. Ty därigenom kommer utvecklingen att gå fortfort både i ont och i gott, och därvid först i det onda. Den onda kvinnan har nämligen en större förmåga än mannen att lösa onda andemakter i människornas hjärtan och bringa dem i verksamhet. Och den goda kvinnan har större förmåga  än mannen att lösa goda andemakter och bringa dem i verksamhet. Ingen man kan så förmedla himmel eller avgrund som en kvinna. Därför kommer utvecklingens vagn att köra fort då kvinnan får vara med om tömmarna. Och så blir världspinan kort. Det är ju gott. Men vilket ansvar, ni kvinnor! -

I den nutida kvinnorörelsen finns mycket ont. Detta onda består huvudsakligen däri, att kvinnan går utom sig själv, så att hon tappar bort kvinnan, som är det dyrbaraste ett folk äger, närmast evangelium. Det finns redan nu icke så få "kvinnliga neutra" med översitteri och uppnosighet och med många pjaskiga och löjliga krav på likställighet, som i grunden är "framförställighet". För dem har kvinnosaken sjunkit ned til en tarvlig maktfråga. De vill råda över männen i stället för att råda dem. Sådant kommer aldrig att lyckas. Varje seger i den riktningen är i grunden ett nederlag. Det är detta okvinnliga maktbegär, varigenom kvinnan ådragit sig någon del av det förtryck, som hon i alla tider fått utstå.

Nej, härska, du skapelsens drottning, med given och icke med stulen makt! Härska, ni kvinnor, med kvinnan, som är den ädlaste och starkaste makt på vår jord! Då går ni säkert till seger, ja, til en världsseger, som sopar bort ert mångtusenåriga förtryck och återgiver mannen åt mannen.

Kvinnan är Guds ömmaste avbild. Åt henne har han överlämnat den lekamliga födelsens smärtsamma gärning. I hennes famn har han lagt hela släktet i dess späda och svaga år. Vid hennes bröst har vi alla vilat. Hennes outtröttliga armar har burit oss alla. I hennes öga såg vi för första gången vår himmel. Hon lärde oss att knäppa våra händer i bön. I den bönen mötte oss vår himmelske Fader. Hon lade oss i hans hand. Den handen släpper aldrig det barn, som en mor lagt i densamma.

I kvinnan  har Guds bilde fått ett hårt öde. I henne har Gud blivit mest nedtrampad. Därför är kvinnorörelsen en nödvändig beredelse till pingst. Ty ett folk med en förtrampad eller missriktad kvinna kan aldrig skåda sin pingstdag.

Nils Petter Wetterlund, 1910

Gå til innlegget

Styrken i Gud

Publisert rundt 11 år siden

”Jeg skriver til dere, barn, fordi dere har lært Faderen å kjenne… Jeg har skrevet til dere, dere unge, fordi dere er sterke, og Guds ord blir i dere, og dere har seiret over den onde.” 1 Joh 2,13-14. Disse ordene påminner meg om den unge David: ”Herren som fridde meg ut fra løvens og bjørnens grep, Han skal fri meg ut fra denne filisterens hånd.” 1 Sam 17,37. David kjente Herren, Faderen. Han hadde lært å stole på Ham i sitt hverdagslige arbeid som hyrde, tilmed i den grad at han hadde blitt uredd. David var en mann etter Guds hjerte. Når vi stoler på Gud, rører vi ved Hans hjerte, Faderens ”følelsesenter”, der livet utgår fra overalt. Mellom Gud og David var det vekselvirkning, gjensidig tillit. Her lå Davids styrke.

 

 ”Bli sterke i Herren og i Hans veldige kraft! Ta på dere Guds fulle rustning, så dere kan være i stand til å stå imot djevelens listige grep. For vår kamp er ikke mot kjøtt og blod, men mot maktene, mot myndighetene, mot verdensherskerne i denne tidsalders mørke, mot ondskapens åndelige hærskarer i himmelrommet.” Ef 6.

 

Det er lett å tenke at å kjempe mot slike fiender krever litt av en kraftprestasjon av oss. Med slike tanker finner vi oss snart liggende på slagmarken. I kamp mot ondskapens åndehær er det nødvendig å vite at djevelens eneste våpen er løgn. Han er mester i avanserte og sammensnørte usannheter. Oss troende bedrager han lettest ved å servere løgnen blandet med sannheten, kanskje sjølveste favorittsannheter fra Bibelen. Til og med å fokusere på Jesus i liv og virke kan være krydret med djevelens løgner. Sannheten om Guds nåde kan forvendes til løsaktighet. Etter Jesu egne ord driver mange i Hans  navn med lovløshet. Satan er mektig og sterk, men bare i kraft av løgnen og listen. Hvis vi tror på hans løgn er vi beseiret. Hvis vi selv lyver eller hykler, er vi hans medarbeidere. Men ved å tro på Jesus Kristus, som avvæpnet og triumferte djevelen og hele hans hær, seirer vi. ”Hvem er den som seirer over verden, om ikke den som tror at Jesus er Guds Sønn?”

 

Ved å vandre i lyset gjør vi sannheten. I sannhetens lys er djevelen avvæpnet og beseiret. Hvis vi holder oss til sannheten, da er hans løgn blitt avslørt for oss og vi kan forholde oss til ham som til en bankraner som vi vet har bare en lekepistol som våpen. Dette opplevde David når han møtte Goljat. Grunnen var tilliten til Gud. I denne tilliten kan også vi uavbrutt være sterke. Styrken grunner seg på vår avhengighet av Gud i vår egen litenhet og maktesløshet. ”I stillhet og tillit skal deres styrke være.” Jes 30,15. Vår tillit får Gud til å handle. Han hjelper oss med sine levende og sanne ord, ord som er lik et tveegget sverd, lik en hammer som knuser klippen i småbiter. Men vi kan ikke stole på Gud med et urent hjerte. Gud vil ved sannhetens ord først avsløre oss våre egne løgner, og når vi har erkjent dem, renser Han oss fra all synd. I et rent hjerte bor og trives tilliten. Styrken.

 

Vår kamp består i å bevare et rent hjerte og å holde fast på tilliten.

 

 

 

Gå til innlegget

Moden frukt

Publisert rundt 11 år siden

”Mine brødre, regn alt bare som glede når dere blir utsatt for forskjellige prøvelser,

For dere vet at når troens ekthet blir prøvet, virker det tålmodighet.

Men tålmodigheten må vise seg i moden gjerning, for at dere selv kan være modne og helstøpte og ikke stå tilbake i noe.”

Jak 1, 2 – 4

En kart er uspiselig og smaker vondt. Men karten forvandles til en aromatisk frukt, når den får tid på seg. For at vår tro skal bære moden frukt, modne gjerninger, trenger vi tålmodighet. Vi arver løftene ved tro og tålmodighet. Når vår tro prøves, er tålmodigheten den faktor i modningsprosessen, som omskaper den sure karten til en aromatisk og søt frukt. Neste gang, gled deg i trosprøven. Mens du viser tålmodighet, er forvandlingen til den delikate frukten i gang!     

Gå til innlegget

Lesetips

Les flere

Siste innlegg

Les flere