Anders Ekström

Alder:
  RSS

Om Anders

Følgere

"Evighet"

Publisert over 4 år siden

För 8 dagar sedan skrev Kåre Kvangarsnes en kommentar på VD med ordet ”Evighet” som rubrik. I sin kommentar citerade han O. E. Indergard och C. F. Wislöff.

Då min förhoppning och önskan är att många kristna som är bundna av, och plågas av, den falska läran om ett ”evigt” helvete eller en ”evig” eld eller eldsjö, skall bli befriade från denna groteska lära, så tar jag mej här friheten att citera Kåre´s kommentar, för dem som inte, med rätta, kan förstå den falska läran om ”livets två utgångar”, en lära som står emot Guds Ord, och för att vi skall få en rätt kunskap om Guds mångfaldiga visdom, en kunskap som Paulus hade fått och som han skrev ned med dessa ord;

”Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.” Rom. 11:36.

Här följer citat från Kåre´s kommentar.

" Misforståelsen av begrepet evighet" http://www.dagen.no/Meninger/Misforståelsen_av_begrepet_evighet-63716

 

”-Oskar Edin Indergaard:

.... ”TIDSALDER”. Dette ordet er på hebraisk ”olam” og på gresk ”aion”. Dette ordet er GALT OVERSATT i våre Bibler. Det er oversatt med ”evighet” eller med ”verden”, men det skal oversettes med ”tidsalder”. Opprinnelig betydde dette ordet ”tidsalder”, men da de jødiske filosofene og Bibel-granskerne kom i kontakt med gresk tankegang på 200-tallet før Messias og skulle oversette den hebraiske Bibelen til gresk (Septuaginta), ble de ”tvunget” til å bruke dette ordet når de skulle uttrykke ”evigheten”, for hebraisk hadde ikke noe ord for ”evighet”. Jødene opererer ikke med tiden i forhold til evigheten, men de opererer med tiden i forhold til tidsaldrene.

I gresk tankegang var ”evigheten” uttrykk for selve frelsen, for tiden og tidsalderen var et uttrykk for at sjelen ble holdt fanget som i et fengsel av kroppen og av tiden. Ved døden ble sjelen løsrevet fra tiden og gikk inn i evigheten. På denne måten ser vi at for grekerne var ”evigheten” et religiøst begrep.

Hebreerne så det ikke på denne måten. For dem kunne en oppnå frelsen både i tiden og i den kommende tidsalderen, som var ”Riket for Israel”. Det var ingen konflikt mellom tiden og de kommende tidsaldere for hebreerne. Dette er det bibelske konseptet om forholdet mellom tiden og evigheten, og det er det vi må holde oss til.

Dersom dette ordet hadde blitt oversatt på en riktig måte, hadde vi forstått innholdet i Bibelen på en mye mer korrekt måte. Denne ukorrekte oversettelsen av dette ordet, har ført til mye frustrasjon og gal lære innenfor kirken.

Carl Fredrik Wisløff skrev også i sin bok: Jeg vet på hvem jeg tror: ”Bibelen snakker ikke om tid og evighet, men om tid og tidsaldere" ...... ”

 

Gå til innlegget

Se dej ej tillbaka på Rom!

Publisert over 4 år siden

Att se sej tillbaka tillhör den mänskliga naturen, men att i andligt avseende sej tillbaka på det som Gud har dömt, det är andlig tillbakagång.

Guds folk har alltid varit ett folk med tendens att sej tillbaka.  De såg sej tillbaka, när Gud genom Mose hade befriat dem från slaveriet i Egypten, (symboliserande syndens slaveri). De såg sej tillbaka, när Gud genom Jesus, kom för att, ”…. sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; Icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag, då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land - , Jer. 31:31-32, de såg sej tillbaka på dödens ämbete, trots att Jesus hade kommit för att genom blodet på sitt kors, försona allt med sig, Kol. 1:20, och ge dem Andens ämbete, ”Ja, en sådan översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.” 2Kor. kap. 3.

 Gud vill lära oss att inte se oss tillbaka, Jesu ord;

”Ingen som ser sej tillbaka, sedan han satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.”, Luk. 9:62. Gud vill lära oss att se framåt och uppåt och såsom Abraham, ”…. vänta på staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud.” Hebr. 11:10.

I vår tid ser sej en stor del av den protestantiska kristenheten tillbaka på Rom, staden vars andliga mörker och död spred sej över Europa under den av Johannes profeterade tiden, (Upp. kap. 13) tiden vi kallar de mörka århundradena. Staden som  är säte för den stora skökan och vars välde Gud befriade sitt folk ifrån genom Reformationen, genom Andens svärd, Guds Ord genom reformatorernas mun.

Att se sej tillbaka på något som Gud tidigare har befriat sitt folk ifrån, det är mycket allvarligt, det är att ringakta de reformatorer som fick ge sina liv för att vi fritt skulle få dela Guds Ord, det är även långt allvarligare än så, det är att ringakta Guds befrielse, att inte ta den på allvar.

Jerusalem är staden som Guds folk länge har tillräknat ett andligt värde och länge har sett sej tillbaka på, trots att Jesus har dömt den och nu kallar den ett andligt Sodom. Men, … under de senaste ca. 50 åren har emellertid något hänt inom den protestantiska kristenheten, Rom har kommit att bli ännu en stad, som Guds folk mer och mer tillräknar ett andligt värde, som Guds folk mer och mer ser sej tillbaka på, trots att Rom är en stad som Jesus har dömt och vars dom kommer att fullbordas i slutet av den nuvarande tidsåldern. (Jerusalems dom kom som avslutning av den förra, lagens tidsålder), och trots att Rom är staden som, ”den stor skökan” tronar på.  

Johannes profeterade om Guds dom över Rom.

 ”Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten, hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.” Upp. 17:1-2.

”Och kvinnan, som du har sett, är den stora staden, som har konungsligt välde över jordens konungar.” Upp. 17:18

Ingen jordisk stad, Jerusalem och Rom inräknat, har någon som helst andlig betydelse i det Nya Förbundet. Jesu ord kan inte bli tydligare; ”Mitt rike är icke av denna världen.”

”Jesus sade till henne: Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem, som I skolen tillbedja Fadern.”

Och Paulus ord; ”Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.”  

Låt oss inte se oss tillbaka, genom att vi fäster någon andlig vikt/värde vid städer som är under Guds dom, låt oss lära av Abraham, vänta på Guds stad med de fasta grundvalarna. Varken det nuvarande Jerusalem eller Rom, har några fasta andliga grundvalar, den kristne som bygger på dessa städers ”andliga” grunder, bygger på lösan sand och fallet blir stort.

Paulus ord lär oss vad som gäller i det Nya Förbundet;

”Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental,…..”  Hebr. 12:22.

Såsom den ”kristna” sionismen (och närbesläktade rörelser, den messianska rörelsen och pingströrelsen, m.fl.) är den mörka vägen tillbaka till den stad som har förkastat Messias; ”Och livets furste dräpten I, …”  och som ännu idag inte har ångrat och bekänt sin missgärning/synd, ”… den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst.” Upp.11:8, ….. så är den ekumeniska och den karismatiska rörelsen, (m.fl. rörelser), den mörka vägen tillbaka till den stad som;  ”… den stora skökan tronar på…”, det är staden på sju berg, Rom, som andligen talat heter; ”Det stora Babylon”, som har utgjutit, ”…. de heligas blod och Jesu vittnens blod.” Upp. kap.17, och som ännu idag inte har ångrat och bekänt sin missgärning/synd. 

”Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa, genom vilken förförelsen kommer!” Matt.18:7

"Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning." Luk. 21:28

 

 

Gå til innlegget

Se dig ej tillbaka på Sodom/Jerusalem

Publisert over 4 år siden

Ett förmaningens och varningens ord.

I det Gamla Förbundet satte Gud väktare som skulle varna Guds folk;

”Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.” Hes. 3:17.

Så är det även på liknande sätt i det Nya Förbundet;

”…. Är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana.” Rom. 12:8, och, ”Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken.” 2Tim. 4:2.

Läs gärna även vers 3 o 4, ty den tiden är nu kommen.

”Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.” 1Mos. 19:26.

Lots hustru såg sig tillbaka på Sodom, staden som Gud hade dömt till undergång pga. att deras synd var mycket svår. Det var nog inte att Lots hustru såg sej tillbaka med sina ögon som gjorde henne förstelnad, det var nog att hon såg sej tillbaka med sitt hjärta.

Vad har ordet om Lots hustru med Guds folk idag att göra? Aposteln Paulus har lärt oss mycket om det Nya Förbundet, men han har även lärt oss att förstå att det som hände i det Gamla Förbundet, i det naturliga, skall lära oss något nu, i det andliga, Rom. 15:4.

Ängeln som förde Lot, hans hustru och döttrar, ut ur Sodom, sade;

”Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka ….. ”  1Mos. 19:17.

”Se dig icke tillbaka”…, detta är ett allvarligt ord, det är ett förmaningens och varningens ord till den kristna menigheten idag, som ser sej tillbaka, inte på ett naturligt Sodom, utan på ett andligt Sodom, inte endast ser sej tillbaka på det, utan även upphöjer det. Vad är det andliga Sodom som den kristna menigheten idag ser sej tillbaka på och upphöjer? Det är staden som Gud i sitt Ord har dömt;

”…. ja, jag vill förkasta Jerusalem, denna stad, som jag hade utvalt, så ock det hus, varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.” 2Kon. 23:27.

Det är staden som Jesus har dömt,

”…. och skola icke lämna kvar i  dig sten på sten, därför  att du icke aktade på den tid, då du var sökt.” Luk. 19:43-44.

Det är staden som Paulus har sagt oss sanningen om, det nuvarande Jerusalem, det är inte efter ”löftet”, det är efter ”köttet” det är träldom, Gal.4:20-31.

Det är staden som Jesus har sagt oss sanningen om i sin uppenbarelse till Johannes;

”… i den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst.” Upp.11:8.

Den som kan taga emot det, han tage emot det. 

Om vi kan förstå att såsom Gud i Kristus ”bygger” sitt nya tempel, som är Kristi församling, av ”levande stenar”, så ”bygger” Gud även det nya Jerusalem, av ”levande stenar”.

”… kommen till honom, den levande stenen som väl av människor är förkastad, men inför Gud är utvald och dyrbar; och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, … ” 1Petr.2:4-5.

Kära läsare, se dej ej längre tillbaka på det som är döda stenar, det gamla templet eller den gamla staden, det som Jesus benämner, ett andligt Sodom.

Du kommer inte, att såsom Lots hustru, bli en saltstod, men Herrens varning är tydlig, … du kommer att andligt förstelna med den.

Se på honom, Jesus, den levande stenen, så skall den störste ”byggmästaren” Hebr.11:10, låta dej bli en av de många levande byggstenarna i sitt nya tempel, ”…ett andligt hus”, eller i sin nya stad, en andlig stad, det nya Jerusalem, Upp.21:2.

I det Gamla förbundet sade Herren till  sitt folk;

”Och när jag då satte väktare över eder och sade: ”Akten på basunens ljud”, svarade de: ”Vi vilja icke akta därpå.” Jer.6:17

Vill Guds folk idag lyssna till varningens ord från Jesus?

 

Gå til innlegget

Problemet Jerusalem

Publisert over 4 år siden

Jerusalems två sidor av samma mynt, Jerusalem som huvudstad för en världslig nation och Jerusalem som helig stad för tre religioner.

Jerusalem som huvudstad för den israeliska nationen, respektive det palestinska folket, är en världslig fråga. Frågan, vilket folk som skall ha Jerusalem som huvudstad, är en fråga som inte har med Guds rike att göra, det är en inomvärldslig fråga, det är ”myntets” ena sida, det är ett världsligt problem.

”Myntets” andra sida är de tre religionernas upphöjande av Jerusalem som en ”helig stad.” Även denna sida av Jerusalem är en världslig fråga som inte har något med Guds rike att göra. De tre religionerna för vilka Jerusalem är en helig stad; Judendomen, Islam och Kristendomen. Judendomen och Islam har inget med Guds rike att göra, ty Jesus är inte den Högste för någon av dem, så därför är det en världslig fråga. Problemet är hos kristendomen, ty kristendomen har blivit en religion bland andra religioner (om inte tidigare, så blev kristendomen en religion när den på 300-talet blev ”upphöjd” till statsreligion i romarriket) och det är den kristna religionen som har ställt sej sida vid sida med de andra två religionerna och upphöjt Jerusalem till en helig stad. Problemet är dubbelt, …. biblisk kristendom är ingen religion, och, …. bibliskt, är Jerusalem i det Nya Förbundet ingen helig stad. Att i det Nya Förbundet, kalla Jerusalem för, ”den heliga staden”, det är tillbakagång till det Gamla Förbundet, ett förbund som upphörde när Jesus på korset sade; ”Det är fullbordat.”

Jerusalem var i det Gamla Förbundet, staden där Gud fäste sitt namn, den store Konungens stad, staden som man skulle önska frid, staden som skulle vara den allra högsta glädje, staden som man kallade skönhetens fullhet, hela jordens fröjd, staden som man kallade, den heliga staden.

Kära läsare, allt detta är förbi, det är slut, Guds namn är inte fästat där nu, den store Konungen har tagit sin hand ifrån Jerusalem, det är inte någon fridens stad. Allt sedan Jerusalem förkastade Guds Helige, Jesus, så har den staden fallit ifrån sin höga position och är idag endast en vanlig världslig stad.

Jerusalem var den ”heliga staden”, under det Gamla Förbundets tid, men att i dag, i det Nya Förbundets tid kalla Jerusalem, ”den heliga staden”, det är att tala emot Guds Ord, det är att vara upptagen med en andligt död stad, en stad som Jesus har både dömt och övergivit.

I det Nya Förbundet, efter domen år 70, är det både obibliskt och en tillbakagång att upphöja Jerusalem och kalla den; ”den heliga staden.”

 

Gå til innlegget

Namnet över alla namn

Publisert over 4 år siden

”Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn, som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen och deras som äro på jorden och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre.” Fil. 2:9-11.

Kan du se hur oerhört, ofattbart och outgrundligt stort detta Guds Ord är?  Inga knän och inga tungor är undantagna, allt vad anda har skall böja sina knän och bekänna att Jesus Kristus är Herre.

Den stora frågan är; … hur skall detta ske? Det är ju ingen liten sak som Guds Ord här talar om för oss, … allt och alla, utan undantag. Har aposteln Paulus sagt för mycket här? Ja, i förhållande till de etablerade människolärorna så har han det, men i förhållande till Guds Ord så är Paulus helt rätt. "Jag har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord som icke skall ryggas: För mig skola alla knän böja sig, och mig skola alla tungor giva sin ed. Jes. 45:23

Det är en mycket vanlig lära inom kristenheten att de otroende, de ofrälsta, skall tvingas att böja sina knän och bekänna att Jesus Kristus är Herre, och på så vis skall detta Guds Ord bli uppfyllt. Är detta Bibelns lära eller är det en människolära? Min övertygelse är att det är en människolära.

”Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot Herren och hans smorde: Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.” Ps. 2:2-3.

Dessa höga och mäktiga, alla skall de en dag få se honom;

”… ja, konungar skola förstummas i förundran över honom. Ty vad aldrig har varit förtäljt för  dem, det få de se, och vad de aldrig hava hört, det få de förnimma.” Jes. 53:15. Så skall de se och förnimma, att inför, Konungarnas Konung, Jesus, så är de intet annat än stoft, och så skall de böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre.

Alla hednafolk som vandrar i avgudarnas och religionernas mörker, Jes. 9:2, alla skall de en dag få se honom som är den ende sanne Guden, få se honom som inte är en religionsstiftare, men som har kommit för att ge världen Liv. Alla skall de en dag bekänna att i inget annat namn än Jesu Namn, finnes frälsning.

Alla som har varit Jesus hätska, såsom Jesu bröder efter köttet, Juda stam, förebildat genom Josefs bröder som hatade honom men som en dag, ”…. föllo ned till jorden på sitt ansikte inför honom.”  1Mos. 42:6.

Även förebildat genom Davids ord; ”Med hätska ord hav de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak. Till lön för min kärlek stå de mig emot, ….”  Ps. 109:3-4. Jesu ord; ”De hava hatat mig utan sak.” Joh. 15:25. Alla skall de en dag mötas av Jesu kärlek och då skall deras hätskhet smälta och de skall böja sig och bekänna att Jesus är Herre.

Alla som likt Simei har förbannat Konungarnas Konung, förebildat genom Simeis förbannelser över konung David, som  Simei sedan ångrade och föll ned på sina knän inför konungen och bekände sin synd och fick nåd av David. 2Sam. 16:5-7, 19:18-23. De skall likt Simei falla ned och bekänna att Jesus är Konungarnas Konung och Jesus skall säga till dem; ”Du skall icke dö.” 19:23.

Alla som allenast har burit Jesu namn, men som inte har klätt sig i Jesu rättfärdighet och som inte har ätit Livets bröd, såsom i Jes. 4:1, och alla dem som ärar Jesus med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån honom, Matt. 15:8. Alla skall de en dag få se honom, såsom Johannes fick se honom, Upp. 1:17, och då skall även de falla ned för honom och förstå att all vår egen rättfärdighet är som en fläckad klädnad, Jes. 64:6.

Det var två ogärningsmän som blev korsfästa med Jesus, den ene bad till Jesus, den andre smädade honom. En dag skall alla ogärningsmän och smädare vända sig till Jesus och säga som den förste; ”Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.” Luk. 23:42. Så skall de i Jesu Namn böja sina knän och ära det Namnet som är över alla namn.

Alla mäktiga, höga och starka, alla hednafolk, alla som har smädat Jesu Namn, alla som har varit honom hätska, alla som har ett sken av gudsfruktan, men som inte vill veta av dess kraft, alla som har sitt namn i någon av Babylons många menigheter, men som inte har sitt namn i Livets bok, alla syndare i de rättfärdigas församling, alla syndare i världen, ja, alla, …. skola de i Jesu Namn böja sina knän och bekänna Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre. ….

Hur skall det ske? Skall det ske genom tvång? Jag tror inte det.

Att det skall ske genom tvång, det är en babylonisk lära och den läran har genom århundradena smugit sej in i den kristna menigheten.

”Detta vare eder befallt, I folk och stammar och tungomål: När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned och tillbedja den gyllene bildstod, som konung Nebukadnessar har låtit ställa upp. Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma stund kastas i den brinnande ugnen.” Dan. 3:4-6.

Detta är världens sinne, så tydligt manifesterat genom Nebukadnessars påbud. Kristi sinne är det helt omvända, förebildat genom konung David; ”Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.” Ps. 109:4.

Sagt av Jesus själv; ”Men jag säger eder: Älsken edra ovänner och bedjen för dem som förfölja eder.” Matt. 5:44. ”Fader, förlåt dem; ty de veta icke, vad de göra.” Luk. 23:34.

Människorna skulle genom tvång falla ned och tillbedja bildstoden.

Detta är natuligtvis ingen sann tillbedjan, detta är endast en läpparnas tillbedjan och inte tillbedjan i ande och sanning. Nebukadnessars bildstod representerar världen, världen är lika död som Nebukadnessars bildstod var.

Det skall komma en dag, när människan, hur djupt hon än har fallit, får se den förhärligade Jesus, såsom Johannes såg honom, Upp. 1:17, och den synen är så mäktig och stark och förvandlande, att då skall hon böja sina knän och i ande och sanning säga;

”Jesus Kristus är Herre.”    

Ordet säger ju att bekännelsen skall vara; ”Gud, Fadern, till ära,”

En påtvingad bekännelse kan aldrig, aldrig, bli till Guds ära.

”…. och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre”

Paulus förklarar den djupa meningen i detta; ”Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: Förbannad vare Jesus, så kan ej heller någon säga: Jesus är Herre, annat än i den helig Ande.” 1Kor. 12:3.

Är detta för mycket på kollisionskurs med de etablerade lärorna, är det för stort för att vi skall tro det? Hur skall annars Guds Ord kunna uppfyllas?

”Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var hörde jag säga: Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter.” Upp. 5:13  

 

Gå til innlegget

Mest leste siste måned

Lesetips

Les flere

Siste innlegg

Les flere