Anders Ekström

Alder:
  RSS

Om Anders

Følgere

Väckelsetider eller villfarelsetider, del 3

Publisert rundt 4 år siden

I del 2 talade vi om villfarelser i form av rörelser som har uppkommit under senare tid, alltså under 1900-talet. Här vill vi tala om äldre villfarelser, i form av falska läror, som under lång tid har smugit sej in i den kristna menigheten.

Jesus ord; ”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.” Matt.10:16

För att vi skall förstå villfarelsens verksamhet så är det lättare för oss om vi först förstår dess; varifrån och dess varför. Villfarelsen är inget som bara plötsligt ”dimper” ner bland Guds folk, utan att någon vet varifrån och varför. Jesus har sagt varifrån den har kommit;

”En ovän har gjort detta.” Matt.13:28.

Vilken är den ovännen? Det är inte lätt att förstå detta i en tid då ekumenikens villfarelse har spridit sig i de flesta kristna läger. Under de mörka århundradena (300, -  1500-talet), då visste Guds folk, då behövde ingen upplysa dem om vilken som var Jesu ovän, ty Guds folk var; ”får (sauer) mitt ibland ulvar”. Vad är kännetecknande för ulvar? De river fåren besinningslöst. Under dessa århundraden förföljde, torterade och mördade den romersk katolska kyrkan besinningslöst miljoner och åter miljoner (historiker har uppskattat, 50 – 60 miljoner) av Kristus-troende människor. Då, under denna nattsvarta tid, var ulven uppenbar, men idag, när ulven har klätt sig i fårakläder, så är det få av Guds folk som ser vilddjuret bakom den ”andliga” masken.

Till de äldre villfarelserna, (1500,- 1800-talet, men som ännu är verksamma) hör bl.a. villfarelsen om församlingens uppryckande till himmelen, villfarelsen om den sista veckan av Daniels sjuttio veckor, villfarelsen om ett återuppbyggt tempel i Jerusalem och villfarelsen om en kommande antikrist i detta tempel. Dessa villfarelser synes på ytan vara av samma sort som dem vi nämnde om först, (villoläror på grund av det själiska sinnet), men de är betydligt allvarligare än så. De kommer ifrån Jesu fiender, som under dessa århundraden ”sådde” dessa villfarelser ibland det folk som Gud genom reformationen hade befriat från mörkrets välde. Utöver dessa villfarelser finns det andra villfarelser i läran, som inte direkt vilseleder Guds folk, men som vanärar Guds namn och degraderar Jesus försoningsverk bland de otroende. Bland dessa är läran och tron att syndafallet var en olyckshändelse och läran om ett evigt helvete för de otroende, m.fl.

Dessa äldre villfarelser ”frodas”  i första hand inom fundamentalistiska, (bokstavstroende) rörelser, sekter och samfund. Det är villfarelser som gradvis har smugit sej in bland Guds folk, allt sedan de hade sin begynnelse långt tillbaka i tiden och de har  gradvis accepterats för att till sist, i vår tid, vara reservationslöst accepterat som Guds sanna ord.

Villfarelsen om församlingens uppryckande till himmelen.

Denna villfarelse är nära förknippad med villfarelsen om Daniels sjuttionde (sista) årsvecka, ty denna uppryckelse sägs skall ske i samband med den sista årsveckan. Denna villfarelse bedrar Guds folk in i en falsk förhoppning om att bli ”uppryckt” till himmelen, undan den prövningens stund som skall övergå jorden. Denna lära är inte ursprunglig och därmed ej heller apostolisk, den är en villfarelse som tillkom 1830 i Port Glasgow, Skottland.

Villfarelsen om Daniels 70:e årsvecka.

Denna villfarelse har sitt ursprung i den katolska kyrkans jesuitorden. Det var i slutet av 1500-talet som den framfördes och syftet med den var att motverka den skada som reformationens avslöjande om att påven var antikrist hade åstadkommit. Denna villfarelse var då så uppenbar, att den blev helt avslöjad i den protestantiskt kristna världen. Det skulle dröja mycket lång tid innan denna villfarelse fick något rotfäste bland de evangeliskt kristna. Inte förrän på 1800-talet började den sakta få spridning bland de protestantiskt kristna. Det var genom J.N. Darby i England och genom C.I. Scofield i Amerika, som denna villfarelse spreds in i den evangeliska kristenheten.

Villfarelsen om en kommande antikrist.

Villfarelsen om en kommande antikrist är en av de allvarligaste villfarelserna inom den protestantiskt kristna världen. Det är läran om att antikrist, i form av en person, skall komma i slutet av den nuvarande tiden och ta sitt säte i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem. Denna lära/villfarelse hör ihop med och har samma ursprung som villfarelsen om Daniels 70:e årsvecka.

Denna villfarelse inom kristenheten är lika stark som judendomens villfarelse. Judarnas villfarelse känner alla till; de väntar på Kristus, trots att han har kommit, … för mycket länge sedan. Kristenhetens villfarelse är lika djup, den förkunnar en kommande antikrist i denna tidens slutskede, … trots att antikrist har kommit, … för mycket länge sedan.

Antikrist är ingen person, antikrist är en andemakt, (1Joh. 4:3) som verkar genom människor som vandrar; ”…. såsom fiender till Kristi kors,” Fil. 3:18.  

Jesus förutsade det, Paulus och Johannes likaså, reformatorerna, på 1300 – 1500-talen, Wycliff, Huss och Luther, m.fl. pekade på och avslöjade det antikristliga påvedömet. Antikrist är en dynasti, (härskarätt) påvedömet är den dynastin.

Varför kan Guds folk idag inte se, det som för de kristna, under och långt efter reformationen, var uppenbart? Jesus, Paulus, Johannes och reformatorernas ord, borde vara ett fullt tillräckligt fast ord och en fullt tillräcklig varning för Guds folk idag.

Antikrist verkar nu sina gärningar öppet mitt i den kristna världen och detta till trots går en stor del av kristenheten och väntar på en kommande antikrist som man tror skall ta sitt säte i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem. Denna villfarelse kan inte bli större och djupare än den är idag.

I vår tid har denna villfarelse inte endast lindrat reformationens skada på den katolska kyrkan, den har näst intill utraderat den. ”Dödssåret”, som reformationen åsamkade den katolska kyrkan, har blivit läkt och hela jorden ser idag med förundran efter vilddjuret, (Upp.13:3) som idag är klätt i fårakläder.

Det som för trons folk, under och långt efter reformationen, var uppenbart, det är, genom denna villfarelse, fördolt för trons folk idag.

Jesus ord och varning var; ”Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.”

Idag har vi blivit det ena, men inte det andra. Vi har blivit menlösa såsom duvor men inte kloka såsom ormar. Låt oss be Herren om nåden att få bli bådadera.

Villfarelserna är många. Hur kan Jesus syskon lära sej att skilja mellan det sanna och det falska, lära sej; ”…. att skilja mellan gott och ont? Hebr. 5:14.

Det går inte genom orden du hör eller läser, det går inte genom tecken och under du ser.  Det finns endast en väg; …. att känna igen och vara ledd av rösten, Jesus röst. Joh. 10:4-5.

 

Gå til innlegget

Väckelsetider eller villfarelsetider, del 2

Publisert rundt 4 år siden

Jesus har varnat för förförelserna som måste komma, Paulus har förutsagt dem, Petrus och Johannes har skrivit om det. Är det då inte viktigt att de på Jesus troende idag avslöjar fienden, ty fienden verkar genom andlig villfarelse.

Jesu ord i Matt. 18:7, Paulus förutsägelse i Apg. 20:30, Petrus ord i 2Petr. 2:1, Johannes ord i 1Joh. 2:18, …. är ord som vi måste ta på allvar.

Den farligaste fienden i krig är inte den som är utanför ”murarna”, den farligaste fienden är den som är innanför murarna. Så är det även i det andliga, fienden innanför kristenhetens ”murar”, är den farligaste fienden. Därför är det så viktigt att avslöja dem för att den enskilde troende skall ta sig till  vara. I dag är fienden  så utbredd inom kristenheten att det för den enskilt troende endast finns en väg att ta sej tillvara för dem. Samma väg i dag som i slutet av lagens tid, att fly bort ifrån det som väntar på Guds dom; Matt. 24:15-20, Upp. 18:4.

Till villfarelserna i vår tid hör Jesusrörelsen, trosrörelsen, framgångsteologin, den karismatiska  ”väckelsen”, den ekumeniska rörelsen, den ”kristna” sionismen, den messianska rörelsen, m.fl. Dessa hör till de senare villfarelserna, de flesta av dem har tillkommit under 1900-talet.

Jesusrörelsen, trosrörelsen och framgångsteologin är inte mycket mer att säja om än att de är bland de mest uppenbara av vår tids villfarelser. Jesusrörelsen är, ”en annan Jesus”, trosrörelsen är, ”ett annat slags ande” och framgångsteologin, ”ett annat slags evangelium”.

Den karismatiska ”väckelsen”, är tillsammans med den ekumeniska rörelsen och den kristna sionismen, en av vår tids största villfarelser. Den är en falsk vilseförande kopia av profeten Joels profetia i Joel 2:28, en profetia som blev uppfylld på pingstdagen, Apg.2:16. Denna villfarelse har så gott som fri lejd bland Guds folk. Ytterst få av dem som har fått den andliga gåvan att skilja mellan andar, (1Kor.12:10) höjer sin röst till att varna sina syskon i Herren och ytterst få vill lyssna till varningens basunljud. Varför är det så?

Idag är det inte acceptabelt att säja ett högt och kraftigt NEJ! Under täckmanteln att ingen/ ingenting får dömas, (1Kor.5:12) så har det som skulle vara Kristi församling blivit; ”Öppet hus” för både villfarelsens och världens ande.

I det Gamla Förbundet frambar Arons söner, 3Mos. 10:1, främmande eld inför Herren, det var en allvarlig synd. Den karismatiska väckelsen är främmande eld inför Herren ty den är inte född av den Helige Ande.

Idag skall allt och alla få ”sätta sej i ringen och ta varann i hand”. Det är ekumenikens  försåtliga ”ring” och som har bedragit många. Att Jesus inte är med i denna ”ring” är det få som frågar efter. Ekumeniken är en falsk kopia av den enhet som Jesus bad Fadern om för dem som han hade utvalt; ”… jag beder, att de alla må vara ett …”. Den bönen har Fadern redan besvarat; ”Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, …” 1Kor.12:13. Ekumeniken är mänsklig ansträngning att försöka åstadkomma en organisatoriskt enad församling. Det vill bli ett mänskligt ”bygge”, ett nytt Babelstorn, (1Mos.11:4-9), en megakyrka, vid sidan av och i opposition mot den byggnad (1Kor.3:9) som Gud genom sin Ande redan har åstadkommit i Jesu Kristi kropp, som är hans församling, Ef.1:23.

Den ”kristna” sionismen (och närbesläktade rörelser)  är mycket djupt rotad i många kristna led, men den är likväl en villfarelse. Den är en av de djupast rotade plantor som vår himmelske Fader icke har planterat, Matt.15:13.

Den ”kristna” sionismens grundvillfarelse består däri att de upphöjer ett folk/nation som Jesus har tagit sin hand ifrån, (Matt. 22:43) och  upphöjer en stad, Jerusalem, som Jesus har dömt, en stad som föll med sitt folk och ej längre är; ”den store Konungens stad.”  Paulus har sagt oss sanningen om det nuvarande Jerusalem. Jerusalem är inte efter ”löftet”, det är efter ”köttet” det är träldom, Gal.4:20-31.

Medan den ”kristna” sionismen bedriver en egenmäktig verksamhet med ett träd som är förtorkat och fruktlöst under hela den nuvarande tidsåldern, (Matt. 21:19) så bedriver den messianska rörelsen en otros verksamhet med ett ämbete som är dött och fruktlöst för all framtid.

Där den ”kristna” sionismen verkar emot Jesu ord, där verkar den messianska rörelsen emot Jesu offerverk på korset. Detta är oerhört allvarligt. Bägge dessa rörelser är den mörka vägen tillbaka till det som Paulus benämner, ”dödens ämbete”, 2Kor. 3:7, ett ämbete som upphörde i och med Jesu offerverk på korset.

Dessa villfarelser är alla, mer eller mindre, inom kristenhetens ”murar”. De är alla, mer eller mindre, accepterade som Bibliskt andliga rörelser. När Petrus på pingstdagen förkunnade Guds Ord då hände följande; ”När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat.” Apg. 2:37. Syndanöd, ånger och bekännelse är tecken på sann väckelse från Gud, dessa tecken lyser med sin frånvaro inom dessa moderna rörelser.

I vår tid är det ett virrvarr av läror, spectakulära rörelser, kända och reklamerade namn och röster och vägar som söker draga Guds folk till sej själva?  Paulus förutsade det för länge sedan; ”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden.”  Apg. 20:29.    

 

Gå til innlegget

Väckelsetider eller villfarelsetider?

Publisert rundt 4 år siden

Väckelsens tider är förbi för länge sedan, vi lever nu i villfarelsens tider.

”Så sade Herren: Ställen eder vid vägarna och sen till och frågen efter forntidens stigar, frågen, vilken väg som är den goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra själar. Men de svarade: Vi vilja icke vandra på den.”  Jer. 6:16.

När Herren i det Gamla Förbundet varnade sitt folk för villfarelser, så blev det sällan väl mottaget. När Jesus, i slutet av lagens tid, kom till sitt egendomsfolk, (i det här fallet, Juda hus, eftersom Israels hus inte var kvar i landet) så blev det andlig konfrontation p.g.a. att Guds folk levde i andlig villfarelse. Denna villfarelse var ingen obetydlig sak att ta det lätt på. Jesus visste mer än någon annan hur allvarlig den var, ty den var ute efter Jesu liv. Mark.14:1, Joh.7:19, 8:37. Att ta Jesu liv var villfarelsens mål och det var genom Guds eget folk som det till sist skedde. Apg.3:13-15.

Detta är förebildat/förutsagt i Guds Ord till Adam. När Gud sade till Adam; ”… törne och tistel skall den bära åt dig, …”, då var den första, naturliga, betydelsen att Adam skulle få lida detta av marken, (åkern) ”i sitt anletes svett, …”, men den djupare, andliga betydelsen, att Jesus, den siste Adam, skulle få lida detta, från ett ”andligt” åkerfält, 1Kor.3:9, ”… och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.” Luk.22:44, av det folk som skulle bruka hans vingård och bära frukt för Guds rike. (Matt.21:33-46). Detta var förutsagt genom profeten, när han talade om Herrens vingård;

Den skall fyllas med tistel och törne;…” Jes.5:1-7. Och det var förutsagt av Jesus själv under det han led av tisteln (hatet från sitt eget folk, Luk.19:14, Joh.15:25) och innan han led av törnet (törnet tar livet, Matt.13:7) som tog Jesu liv; ”… och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, …” Matt.27:29.

Nu kanske någon läsare invänder att det var de romerska krigsmännen som gjorde detta. Ja, det var det, men Jesus sade till Pilatus; ”Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.” Det var Guds eget folk som hade den större synden. Apg. 3:13.

Villfarelsen, även idag, är ingen obetydlig sak att ta det lätt på, ty villfarelsens mål är densamma idag; att taga Jesu liv, det Jesu liv, som är i den på Jesus troende. Det är därför som Jesus sade att de skall; ”…. om möjligt förvilla jämväl de utvalda.” Matt. 24:24.

Det var inte endast i det Gamla förbundet som Guds folk var en vilsekommen hjord. Aposteln Paulus förutsägelse har gått i bokstavlig uppfyllelse inför våra ögon;

”Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid, då de skola vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler.” 2Tim. 4:3-4. Fabler är detsamma som villfarelser.

”Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört, att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi, att den yttersta tiden är inne.” 1Joh. 2:18.

När vi förstår detta, då förstår vi även att villfarelsen är inget som vi skall vänta på, att den är något som kan eller skall komma, den har funnits allt sedan den första kristna tiden. Den har emellertid, intill vår tid, vuxit i styrka och omfattning, för att idag vara så utbredd och etablerad, att den i flera fall är ”upphöjd” till att vara Guds sanna Ord.

Om vi förstår denna bakgrund, då förstår vi även att det finns ett villfarelsens mörker som mörklägger Sanningens Ord, som hindrar Guds folk att se och förstå Gudsordets budskap i denna sena tid innan Jesu återkomst. Må därför vår bön vara; Herre,

”Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag. Jag är en främling på jorden; fördölj icke dina bud för mig. Min själ är sönderkrossad av ständig trängtan efter dina rätter.” Ps.119:18-20 

Det är ett verk som endast Guds Ande kan utföra och det gör han för dej och mej enskilt, när vi ger kärleken till sanningen rum i våra hjärtan, och då låter han sitt ljus gå upp i våra hjärtan. Må vi därför bedja om nåden, att ordet i Ps.119:105 blir verkligt för oss; ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”

Ett av de största kännetecknen på Guds folk genom alla tider, är just att det är ett folk som är lätt att bedraga och lätt att leda vilse. Vi bedrar oss själva om vi tror att detta endast gällde i det Gamla förbundet, det gäller i lika hög grad i det Nya förbundet. ”Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte …..” Kol.2:8.

I Guds Ord omnämnes minst tre olika villfarelser och det är viktigt att förstå skillnaden på dessa tre.

Den första är att fara vilse (villoläror) pga. det själiska sinnet. Vi finner ett exempel på det i Jesu svar till sadducéerna; ”Visar icke eder fråga, att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?” Mark. 12:24.

”Men en själisk människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.” 1Kor. 2:14.

Ett annat exempel på villolära är den vitt spridda läran om att människan har en fri vilja och följden av denna lära; att människan är själv ansvarig  för sitt eviga väl eller ve. Det är en själisk lära och med den i sitt sinne kan ett Guds barn varken förstå, ”… skrifterna, ej heller Guds kraft.” Åter ett annat exempel är den allmänna läran om att det är judarna som är; ”… dessa mina minsta bröder, …” i Matt. 25:40, vilket de inte är. Det finns flera sådana exempel men det skulle leda för långt att här gå igenom dem.  

Den andra villfarelsen är betydligt allvarligare, det är, ”villfarelsens ande.”

När Jesus säger till lärjungarna; ”Sen till, att ingen förvillar eder.” och ”… för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda.” Matt. 24:4,24, och när Paulus talar om; ”… villfarelsens listiga anslag.” Ef.4:14, då är det villfarelsens ande de talar om, detsamma som Johannes talar om i 1Joh. 4:6.

Den tredje villfarelsen är, ”villfarelsens makt”, den är än mer allvarlig, ty den är Guds dom. ”Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.” 2Tess.2:11-12.

Du förstår det lika väl som jag att detta är mycket allvarligt; att finna ”behag i orättfärdigheten”. Vad innebär det i detta ordet? Här syftar det i första hand inte på den allmänna orättfärdigheten som råder i världen. Här syftar det på dem som har funnit behag i villfarelsens ande och inte givit rum i sina hjärtan för Sanningens Ande. Det har ett pris att betala för dem som har funnit behag i orättfärdigheten, de drabbas av Guds dom. Läs bl.a. Rom.1:18-32. Det har även ett pris att betala för dem som ger kärleken till sanningen rum i sina hjärtan, de drabbas av människors dom. Läs bl.a. Matt.10:17-18, Apg. kap.7.

Dessa ord vänder sej till de troende, dem som Jesus kallar ”de utvalda.” Därför skall vi här först och främst tala om och avslöja villfarelsens ande, ty det är den som är ute efter; ”… att om möjligt förvilla jämväl de utvalda”, och det är till de utvalda som Jesus riktar sin maning och varning. 

Villfarelsens ande är så mycket allvarligare än att fara vilse pga. det själiska sinnet, därför att villfarelsens ande kommer utifrån, kommer ifrån Jesu fiender. Villfarelsens ande och antikrists ande är en och densamma. Det är ondskans andemakter som verkar detta och det är genom människor det sker, genom människor som, ”… vandra såsom fiender till Kristi kors.” Fil.3:18.

Det är Jesu fiender som vill vilseleda och fördärva det folk som Gud har utvalt. Så var det i begynnelsen och så är det än idag;  

”Men jag fruktar, att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I  undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.” 2Kor.11:3-4.

En annan Jesus, en annan ande, ett annat evangelium. Idag finns ”ormens illfundighet” mitt ibland Guds folk och Guds folk ser det inte, dess budskap blir emottaget såsom Gud skulle ha sagt det.

 

Gå til innlegget

Att älska Jesu tillkommelse

Publisert over 4 år siden

I 2Tess. 2:2 talar Paulus om att Herrens dag inte stod för dörren redan då. Nu, 2000 år senare, står Jesu återkomst för dörren.

 Det hade endast gått tre dagar efter historiens största händelse, Jesu död på korset och hans uppståndelse. Då hände något mycket märkligt, det var inte någon stor händelse som drog många åskådare och stora rubriker, det var ej heller någon stor högtid i ett fullsatt Jerusalems tempel. Det var en mycket stor händelse, men den skedde i det mycket lilla och obemärkta sammanhanget, …..  två vandrare gick på vägen som leder från Jerusalem till Emmaus.

”Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.” Luk. 24:14-16.

Jesus kom och gick med dem på deras bedrövelses väg, . …. och dom visste det icke. De fick uppleva samma under som Jakob fick uppleva många hundra år tidigare, när han var på flykt från Esau; ”Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!”  1Mos. 28:16. Hur ofta är det inte som Guds barn, efteråt har fått nåden att förstå att Herren var med i bedrövelsen, …. men vi förstod det inte.

Varför fick de två vandrarna på Emmausvägen nåden att Jesus kom och gick med dem och undervisade dem om skrifterna? Paulus har givit oss svaret i 2Tim. 4:8, där skriver han om alla som har älskat Jesu tillkommelse. De två vandrarna på vägen, var bland dem som hade älskat Jesu första tillkommelse, därför uppenbarade sej Jesus för dem i deras bedrövelse, på samma vis som han uppenbarade sej för Maria, i sin bedrövelse, vid graven. Joh. 20:11-16.

De två vandrarna hade hoppats att Jesus var den som skulle förlossa Israel, men nu hade deras dröm och hopp gått i spillror och de var bedrövade. Men de blev tröstade;

”Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?”

Så skall även vi, som upplever denna världen såsom David gjorde, få uppleva som David;

”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.” Ps. 23:4.

Är vi, på vår vandring i denna världen, tillfreds, nöjda och glada över denna världens ordning eller går vi bedrövade och sörjande? Sörjande därför att; ”…. nu råder mörkrets makt.” Luk. 22:53.

Jesu ord till de sörjande; ”Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.”

När Jesus kom till sitt eget folk första gången,  då fanns det en liten skara som bidade/väntade efter honom, de väntade efter honom ty de visste att Gud, genom profeten Jesaja, hade många hundra år tidigare utlovat Messias tillkommelse;

”Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.” (Det är, Gud med oss) Jes. 7:14. Så när Jesus kom första gången så var det endast för dem som, av hjärtat väntade efter honom, som han uppenbarade sig.

Guds folks andliga ledare, som borde ha varit dem som först förstod att Jesus hade kommit till sitt eget folk, ty genom profeten Daniel hade Gud förutsagt, inte endast att Messias skulle komma, utan även det exakta året för begynnelsen av Jesu verk bland sitt folk, Dan. 9:20-27. Men, …. vad hjälpte det med huvudets kunskap om tider och stunder för Jesu ankomst, när de av hjärtat inte väntade efter honom? Så när Jesus hade kommit till sitt folk, så var det endast för den lilla skara som bidade/väntade efter honom, som Gud uppenbarade den utlovade Frälsaren, Jesus för. Simeon var en av dem.

”I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst;……… Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, …. ” Luk. 2:25-32.  

Natanael var en av dessa få;

”När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: Se, denne är en rätt Israelit, i vilken icke finnes något svek. Natanael frågade honom: Huru kan du känna mig? Jesus svarade och sade till honom: Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet. Natanael svarade honom: Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” Joh. 1:45-50.

Tusen år tidigare hade konung David upplevt samma under som Natanael här upplevde.

”Säll är den människa, som Herren icke tillräknar missgärning och i vilkens ande icke är något svek.” Ps. 32:2.

När Jesus sade dessa ord till Natanael, så var det i slutet av Lagens tidsålder och på tröskeln till Nådens tidsålder. Vi lever nu i slutet av Nådens tidsålder och på tröskeln till nästa tidsålder, den sjunde dagen i Guds stora vecka, vilodagen, uppfyllelsen av Jesu bön;

”…. tillkomme ditt rike; ske  din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden; …. ” Matt. 6:10.

Vi lever nu i den tid som Paulus beskriver med följande ord;

”Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver lik hans härlighetskropp – genom den kraft, varmed han ock kan underlägga sig allt.” Fil. 3:20-21, och; ”…. medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse – ”Tit. 2:13.

Så finns det även ett folk på jorden, nu, som när Jesus kom första gången, som älskar hans tillkommelse, som av hjärtat väntar efter honom.

När Jesus kommer åter, då är det ett litet folk på jorden som väntar efter honom, ty Jesus sade;

”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?” Luk. 18:8. Då finns det ett litet folk som bekänner sig som, ”… gäster och främlingar på jorden.”, Hebr. 11:13, och som därför väntar efter, ”… ett rike, som icke kan bäva,” 12:28, och som därför; ”…. hava älskat hans tillkommelse”, 2Tim. 4:8 och som då, när Jesus kommer, ”…upplyfter sina huvuden, ty då nalkas deras förlossning,” Luk. 21:28.

Och ett annat folk som inte bekänner sej som gäster och främlingar på jorden, utan som älskar denna världen, och därför inte älskar honom som skall komma, ty hans rike är icke av denna världen. När Jesus kommer i makt och härlighet skall de därför säga till bergen och klipporna; ”Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.” Upp. 6:16.

De två männen på vägen till Emmaus, förstod inte att det var Jesus som var med dem på vägen, men tror du inte att de förnam i sin ande att det var Jesus som talade till dem, ”…. ty ingen annan talar, som den mannen talar.”

Tiden var långt gången på dagen, så de bad honom;

”Bliv kvar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut. Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.” Luk. 24:29.

Tiden är nu långt gången på den sjätte dagen i Guds stora vecka, och andligt mörker övertäcker jorden, och Herrens dag står för dörren. Därför må vår bön till honom, Jesus, som går med oss på vägen vara; ”Bliv kvar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.”

Så skulle vi ha samma längtan som psalmisten; ”Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.” Ps. 130:6  

”…. så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida (väntar) efter honom, till frälsning.” Hebr. 9:28

 

Gå til innlegget

Ersättningsteologi eller kristen sionism?

Publisert over 4 år siden

Vilken lära är Biblisk av dessa två? Svaret är; Ingen! I Matt. 21:43 har Jesus sagt sanningen.

Pilatus frågade Jesus; ”Vad är sanning?”, men han var ingen sanningssökare, därför väntade han inte på Jesu svar. För dej som blir villrådig av både ersättningsteologin och den kristna sionismen, men längtar efter sanningen ifråga om Juda hus i det Nya Förbundets tid. Svaret finner du varken i ersättningsteologin eller den kristna sionismen, ty de är inte apostoliska läror, de är båda läror som har tillkommit efter Jesus och apostlarnas tid, de är mao. människoläror. Därför skall vi lyssna till hans ord som sade;

”…. ty en är eder läromästare, Kristus.”  I Matt. 21:43 sade Jesus sanningen som gäller judafolket under det Nya Förbundets tid; ”Därför säger jag eder, att Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.”  Det folket är varken judarna eller hedningarna, (mao. inte den kristna kyrkan som ersättningsteologin förkunnar), det är de förlorade fåren av Israels hus. Jesu ord är tydliga;

”Ställen icke eder färd till hedningarna och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.” Matt. 10:5-6, och, ”Han svarade och sade: Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” Matt. 15:24, (Israels hus är de tio förlorade stammarna, alltså inte Juda hus), och,

”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. ….. ” Joh. 10:16. Den sista meningen; ”Så skall det bliva en hjord och en herde.”, är ännu inte uppfylld, ty Juda hus har ännu ej lyssnat till Jesu röst.

Både den liberala och den fundamentalistiska menigheten förstår inte Jesu ord i Matt. 21:43, de, ”förstår inte skrifterna”, ej heller Guds vägar med Israels hus och Juda hus. Den liberala menigheten stirrar sej blind på kyrkan som uppfyllelse, och den kristna sionismen stirrar sej blind på judarna som uppfyllelse av det profetiska ordet.    

Om vi lyssnar till och förstår betydelsen av Jesu ord i Matt. 21:43, då förstår vi och känner igen, Israels ”förlorade” stammar i världen, genom att de är de folk i världen som först lyssnade till Jesu röst och först tog emot honom som sin frälsare och som därefter har burit Guds rikes frukt. Dessa folk är de protestantiskt kristna länderna och först och störst bland dem är Efraim och Manasse, USA och Storbritannien, därnäst de övriga, mindre stammarna, varibland Danmark, Norge och Sverige är en del av dessa. Det är dessa folk som har uppfyllt Jesu ord att Guds rike skulle givas åt ett folk som bär Guds rikes frukt. Det är dessa folk som har burit denna frukt, först genom mottagandet av Jesus som deras frälsare, sedan genom att sprida Jesu Kristi evangelium till jorden alla hörn.

 

Gå til innlegget

Mest leste siste måned

Lesetips

Les flere

Siste innlegg

Les flere